Life is the sum of all your choices.

Jag kan ödmjukt medge att det var ytterst länge sedan något skrevs här som hade någon större vikt, eller kanske rent av viktighet. Och kanske är det för jag har den distansen till bloggen, att det mest är för att uppdatera vänner, som befinner sig för långt bort, om min vardag. Och kanske är det för att tiden att reflektera idag är ytterst liten, i perioder har man tid, (typ 10-15minuter över) och kan tänka över sitt liv och sin livssituation, men den tiden existerar bara inte längre. Men idag började jag tänka lite, när jag kom var hemma från skolan kvart över 12 och visste att jag var ledig hela kvällen (visst, jag borde börja med min individuella uppgift, men nej, inte idag) och istället borde jag ju städa lite och så, men har iaf handlat, men var ändå tvungen att bara andas lite. Och det är så att jag suttit och sträckläst en blogg, en blogg som skrivs av en tjej i min klass. Hon lever ett liv som man inte riktigt kan ta på, det kändes som jag läste en bok, men det är verkliga livet för henne. Hon går runt bland alla och om man inte vet, ja då vet man inte, hon ser ut som vilken tjej som helst, men det är hon sannerligen inte. Och det får mig att nästan skämmas, att skämmas över att jag har lite tid eller träningsvärk, jag blir arg på mig själv för att jag inte inser hur jävla lycklig jag är. Att jag vaknar varje morgon, att jag är genuint lycklig. Man kan helt enkelt säga att jag börjat sätta perspektiv på saker och ting, och är inte det bra så säg? sen är det väl sorgligt i sig att man inte kan ha det så där av egen natur, men antar att det är så vi fungerar, you don't know what you got 'til it's gone, right? i vilket fall, det är nån känsla som fyller mig, eller tömmer mig? känner mig så skör, som att jag kommit på hur fruktansvärt bräckligt allting är, att inget ska tas för givet. Jag skulle vilja frälsa alla med viktiga meningar som alla tar till sig, att Ge alla du älskar en kram! eller Glöm inte att säga till dom du älskar, osv osv, men det känns ju bara så fjoll, men är det inte lite så? man vet inte om det kommer något imorgon eller så, så man borde kanske ge mer av sig själv?
Kanske borde man inte stressa så hemskt mkt som jag gör, utan känna lite mer mening i vardagen, men det är ju lätt att säga men svårare att ändra. bah, jag vet inte. ikväll ska jag iaf antagligen för enda gången denna vecka avnjuta en god måltid med min underbara sambo (som jag bara förväntar mig ska komma hem varje dag efter jobbet) och även äta lite morötter o dipp till efterrätt, kanske tom lyxa till det och hyra en film! ta hand om varandra.

Nu blev allt det här lite rörigt och konstigt och otippat mig, men var ändå tvungen att få det ur mig.